Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1861, sida 2

Net 0 191T LT Å19Durl. (Forts. fr. föreg. n:o.) En rodnad uppsteg på hans kinder, och hang ögon sköto ännu skarpare blixtrar. Emedan jag hatar er alla, ni fördömda Jankees. Och hwarest jag ser någon af er stam, skulle jag hafwa lust att slita hjertat ur bröstet på honom. Jag är icke den, som är rädd för hwarken himlen eller helfwete. — Se så, kom nu, afbröt honom wärden och fattade storprataren i armen. Wi skulle ju dricka ett glas tillsammans Ja jag är alltid med då det säller att vrida eller att slås, swarade Kelser. Hör ni det? fortfor han i det han temligen wåldsamt fattade fremlingens arm. Ni förstår ju, eller hur? Wi skola tömma ett glas med wården, och om ni kan bewisa att ni är en hederlig hwit man, så skola wi göra eder den äran att tömma ännu ett glas för er. — Jag har wisst icke når got emot atttraftera er, mina herrar, om ni önska det, swarade den resan de och uppsteg med lugn wärdighet, un der det hang röst ljöd ännu beståmdare och stadigare Ån förut, men jag sjelf dricker ide något. Jntet kunde för närwarande warit 3fwetsittaren mera wälkommet ån just dens na wågran att wilja dricka med dem. Han hade redan för länge sedan beslutat att släss med fremlingen, då han hoppades att härigenom hans skicklighet såsom fåt tare skulle framstå i den mest lysande das ger, utan att han derwid lopp den ringaste fara. Detta sednare war en högst wigtig omständighet, då man besinnar att sådana karakterer fom Kelsets, wanligtwis äro yttexst fega. Ni will således icke dricka med oss? sade han till fremlingen. Nu mina herrar, sedan ni hört denna förklaring, eger hwar och en utaf eder rättighet att wälja, om han will flåf eller dricka; och er, min herre, frågar jag nu för fifta gången hwilketdera ni har luft att göra. — Helst intetdera, lydde swaret, men att dricka med er, gör jag bestämdt ide. — Då måste ni sloss med mig, uttopade Kelser och fattade fåstet af fin dolk, under det han utstötte en grof ed. — År det er affigt att mörda