mig? frågade fremlingen med en köld få dan man ide skulle hafwa wäntat, då man betraktade hang fina wackra anletsdrag. — Ni kan ju sörswara er! återtog flagåkämpen med något mindre säker stämma, ty han hade wäntat att få se den andre genast gifwa efter. — Utmanar ni mig till en ärlig twekamp? frågade fremlingen. — I wårt land känna wi ide några ans dra än ärliga strider, dundrade Kelser. Saken började nu att taga en allwars fam wåndning. Mina herrar, fade frem lingen, artigt bugande fig för alla de nårwarande. Ni weta alla huru tyst jag inträdde här, och huru fredligt mitt beteende allt fedan warit. Ni hafwa äfwen fett, huru denne man, twertemot alla belefwenhetens fordringar, retat mig till en strid. Då jag år en fremling hår — oaktadt jag hört mycket ordas om den fyds ländska ridderligheten, — få frågar jag eder, mina herrar hwilla bland er fom wilja tjena såsom wittnen mid denna strid? — Det wilja wi alla, alla, swarades enhälligt, här skall gå sppet och ärligt till. Storskrytaren bleknade synbarligen, och detta fått att gå til wäga tycktes ide be haga honom få särdeles. Jag tackar er, mina herrar. Wi ha genom detta löfte bewisat, att rättwisa och heder ide äro eder alldeles lifgiltiga, derföre will jag nu wisa eder, att denne man år en feg ftorpratare, eljest skulle ingen af oss lefwande lemna detta ställe. Jag har blifwit utmanad till en twekamp, icke sant? Ett jakande swar hördes från dem alla. Den utmanade parten eger rättighet att wälja wapen, tid och mötesplats, är det icke så? Ater hördes ett allmänt bifall. — Kelser blef allt oroligare och blekare — Nåwäl mina herrar, då jag icke eger synnerlig färdighet uti att begagna min dolt och önskar att fördelarne skola wara lika å begge sidor, så föreslår jag att öfwerlemna utgången åt ödet, då utomdess min mot ståndares mod härigenom kommer att stå i den flaraste dager. Hwar och en fan fårfklas ra fig beredwillig till en strid, då han förståt att umgås medsitt wapen — men endast den, som eger werkligt mod kan gå ett owisst öde oförskraäckt til mötes — och min före oråttare har ju försäkrat fig ide frukta något? mitt förflag år derföre, att twenne pistoler, hwaraf endast den ena är laddad, lägges på dettta bord under ett täcke. Sedan får hwar och en af oss sjelf draga sin lott, och behålla den pistol som ödet bestämt för honom Den som först drager, sigtar rakt på fin motständares hjerta och skjuter af, medan den odewäpnade flår fast och stadigt. Antingen han ge nomborras af en tula eler ej, det sker efter himlens beslut! År detta icke årligt? — Fullfomligti utropade ala utom Kelser, hwilken stod dyster, stirrade framför sig, och swor öfwer att ide någon annan ån en Jankee, kunnat få ett sådant hedniskt infall. Sade jag er icke att han är en feg stackare denne man, hwilken för endast nägra få minuter sedan påstod fig hwarfen frukta himlen eller helwetet, jade frems lingen och framfallade sålunda de fringståendes åtlöje, hwuka nu alla gåswo hor I nom fullkomligt rått. ; A —— — —ooo.