Gumman fänn detta klokt, oh smeden fick fin wilja fram. Han atflagsnade fig med de goda skjutwagnen, fom våminde honom om många afwentyr och tresliga moraongwitur. Följande dagen hände fig, att Stina, fm war ute i fro: gen att hämta fint granris — det skulle hackas och srs rå golfwet fom manligt — kom helt andtraten inseringande i stugan. Mor Brita, mor Brita, det kommer en frammande herre — fade hon. Det ar wal inspektoren, din toka. Nej, det är icke han . . ty den här, fom kommer, Har swart skagg . . . rigtiga mustascher fom en löjtnant. Det är mäl någon framlina fom gått wilfe. Han kommer hittåt stugan ... herre min ewige, Han är lik .... Stå inte och gapa ut på en frammande berre, sickstyre! Snart öppnades dörren och en elegant reskladd ung man inträdde i flugan och helsade god afton Sedan han en stund stått slilla mid dörren och betraktat den åldiige gumman, git han hastigt fram och fattade hennes hand. Känner ni icke igen mig? — frågade han. Röften — swarade gumman — tocker jag mig hafwa hört, men anletsdragen fan jag ite erinra mig hafwa sett. Mor Brita flyttade opp glasogonen ännu bättre och be: traktade främlingen med spejande blickar. Goda mormor, fänner ni ide igen er dotterson Herren mare lofwad? Det är du . .. ja, det är du Gustaf, fom återwandt från den nya werlden ... war hier: tans walkommen! Helsad ware du, tv gladjen Har du nu fört med dig till den boning, der du föddes! (Ferts.)