tec den andre, nedhuggaseller nedskjutas. Doktor Marte! wat en af de förste, fom inträngde inom pallisaden. Mången fa byl hade redan förblött för hang fruftangs wårda hämdbegär; allt widareframträångs def han utan uppehåll, icke aktande på trenne sär (jag tror att han ej märkte dem), som de fiendtliga kulorna tillfogat honom; öfwerallt swäfwade hang genom trängande blid, i asla riktningar bröt hor nom hans af blod rokande klinga wäg. — Då fom plåtsligen ett genomtrångans de strik allas ågon att wåndas till en ens da punkt, Aldrig förut, aldrig federmera bar jag hört ett sädant skrif; aldrig mera, hoppas jag, ad jag få höra ett sådant; det war när stan ingenting mensiligt idenna ton. Mi na ögon, fom månde fig åt famma häll fom de öfrigas, sågo på ett Platt tak en qwinna, knapt till hälften llädd, framps aktigt tryckande till sitt bröst ett ännu icke åtsgammalt, i trasor inswept barn. Oms fring sin hals hade hon en snara, som en bafom henne stående, jättelik kabyl höll med den wenstra handen, under det han med den högra swängde en bred yatagan, i afsigt art på samma gång döda både modern och barnet. Martel, fom hade uppgifwit ofwannämda stif, hade igens fånt fin olvdliga hustru; och detta skrif råddade henne. Mer ån tjugo gewär, alla sigtade mot mördarens bröst, brunno af nåftan på samma gäng, fom en tung oforms lig massa störtade han till marfen i foms ma ögonblick, fom han sökte draga til den olyckstigra snaran, fom lvyckligtwis bfort ringa fårade den unga qwinnans stulloror. Men äfwen hon, mer til följd af utstånden ångest än af plåga af det erhållna fåret, sjönk ned. Hastigare än min penna förmår nedskrifwa det, woro wi församlade kring henne. Martel förlo rade icke sitt lugn, såsom läkare, hwilket hade öfwergifwit honom, då han, ännu i owisshet, tänkte på håmd. Nu åter fommen ull fig sjelf, i säker besittning af den för hwars förlust han få outsågligt lidit, war han, ehuru blek af förskräckelse, dock lugn. Med konstöfwad hand återkallade han fin hustru, efter en fort wanmakt, suart till medwetande. Det är omöjligt att skildra den scen, som nu framställde sig för wåra ågon; oldrig Har jag fett något dylikt. Intet öga förblef torrt. Generaler, Ofsicerare af alla grader, soldater, alla trängde sig omfring den återsunna föx att få trycka hennes hand. Hennes barn, Martels barn, framfödt i fångenskapen, gick ur hand i band, och kystes af de gamle, skäggiga fols daterne, hwilkas händer woro öfwerhöljde med blor, hwilkas ansigten mworo af fruts röf, damm och swett oigenkånliga. — Al: drig fan jag glömma detta ögonblick. Dotor, jade general Montaubau, begif er i morgon tillbaka till Algier, för att bringa er husttu och ert barn i fåfer: het. Jag tar på mitt answar, att lemna er dispens för återftoden af fålttäger. Detta skedde. Jag låter nu fru Martels om följa! och upprepar temligen ordagrannt, hwad hon twenne månader senare meddelade mig i Algier. Sem ni wet, fade hon, hade jag med Leonie, wår marletenterskas Hotter lemnat lanret, för att på en spatsergång njuta af den wederqwickande af afronswalkan. Wi tänkte ide vå någon fara; mi sunno så många undersköna blommor och ju läns are mi gingo, desto skönare tycktes re of blifwa, Wi skrattude åt underofficerns oro, fom warnade oss för, ja rtill och med förbjod oss, att öfwerskrida förpostkedjan. Himumlen war dock få blå, luften få mild, solen ännu på himmelen och lägret knappt RR — : ii ii iOw-w —