Norrländska Korrespondenten – 29 december 1860, sida 2

Då de federmera nalkades stranden, och Gustaf fastgjort biten, rackte han Maria handen for att hjelpa henne stiga i land. Hon sattade ockfå derefter den blidkade männens arm, och sida wid sida gingo de fram och tillbaka på de nykrattade trådgårdsgängarne. På afstånd blefwo de warse en person, fom tycktes gå dem till möte. Helt plotsligt erforo de då sam. ma kansla af öfwerraskning, ty den person som nalkades dem war — owäntad. Det war baron Ekekrona. Jngendera wisste. om de skulle wända om eller taga af åt sidan: men hwarföre skulle de det? War deras kärlek ett sådant brott, att de behöfde frukta en faders wånliga öga? De blefvo emeller: tid förekomna: Baron Ekekrona wande hastigt om och för: swann, så snart han blef dem warse. Hwad tiden går fort för de lvckliga! det är blott nöden, lidandet och sorgen, fom rakna årens mänader och dagar, da: garnas timmar och afwen timmarnes minuter. De wackra sommarmånaderna flydde på Gröndala bewingade bort; nastan hwarannan dag eller åtminstone hwarje wecka war någon glad lillstallning, någon utflygt i löfklädda höskrindor, eller på matt: nett, od undomswannerna på Hammarbyholm och Stålhytte: berg woro ofta på besök. Och likwäl woro de för andra men: niskor enformiga hwardagarna för Maria Ekekrona de ange: nämaste: det mar då hon fatt i fin grotta, under det förmid: dagssolen allt klarare och warmare feg opp på fästet; hon war ensam med fina tankar och sitt hjerta, fom nu börjat blifwa få rikt på innehåll. Så ofta tiden medgaf för Gustaf, och det war ite få ofta, fiöng hau med fin utbildade, klangfulla och fröna röt de basta af wåra inhemska kompositioner, medan Maria accompagnerade honom. Med läsarens tillåtelfe skola wi förflytta oss till en afton i September, då Gustaf oh Maria suto mid pianot. Den förre hade nyss slutat sjunga några sångslycken af A. F. Lind: blad, och den sednare lekte med Högra handens fingrar öfwer