Norrländska Korrespondenten – 22 december 1860, sida 2

Får jag allenast i hans ord en nådens röst förnimma, då fins för mig på sorgens jord, jemväl en glädjens timma — Skall graflikt sein mitt hela lif, med tidens ström framskrida, Välan, — af menskors tvist och kif, mitt öra ej skall lida! o fader i det höga, gör mitt arma, svaga hjerta, ej döft för nådens bud! — hvad rör mig sedan lifvets smärta! Må ej i hat och bitterhet, min rerld jag genomvandra! Med afund och misstänksamhet, må jag ej såra andra! B.