Norrländska Korrespondenten – 24 november 1860, sida 2

—— ——————— p ——————— saliga moder, fröfen Maria, war en engel på jorden, och derföre blef hon snart tagen deriftån. Då sörjde hela folket och foljde under många tårat det älskade stoftet till dess hwilorum. Och jag minnes äfwen, huru min lilla ktona, då ett tioåtigt barn, ofta satt i den tysta syrenhäcken ensam of grät, då jag med min wäska wmandras De förbi. Jag wille trösta er, fröken Mas ria .... men hailken tröst förmådde wåäl gumman gifwa unga, fom sörjde öfwet en födan förlust. Eadast tiden bar tunnat låka ett sådant blödande får. Allt detta år smärtsomt att erinra fig; men det är ljufligt att minnas dem, fom man ålffar. Maria teg, men öfwer hennes finder ruslade twenne stora tårar, klara fom per: lor. Hwarje od, som gick öfwer gum mans låppar, widrörde en flrång, fom vibretade i Marias hjerta, och ljuft fom en harpoton swäfwade minnet genom hen: nes själ med många sköna bilder ifrån hennes barndoms lockligaste dagar, men äfwen med bilder, fom hade sorgens och saknadens drag. En lång tystnad följde härefter, men Måria bröt den omsstder och wände tan