Norrländska Korrespondenten – 17 november 1860, sida 2

hans kropp skälfde af de wälosammaste krumpryckningar, hans läppar sköto fradga och med ett förtwifladt språng stod han inom ett ögonblick framför den betjent som indutit breswäskan och grep honom om strupen med ett hemskt wrålande. Man hade all månda ott öfwerwäldiga den förtmiflare brottålingen, fom bar alla spår af medwetenhet om ett brodermord. Allt wildare stakade han de fångslade lems marne, allt blodigare framträdde det rul: lande ögat, de fruktanswärdaste fjäldmar. ter förrådde fig i hang ansigtes muskelspel. och slutligen fåll han sanelös till golfwet, Då slog en förbarmande wanmakt hang själ i sjettrar, denna själ som krossades under bördan af en gräslig förbrytelse. Ty når han efter outsåglig möda återse kallades till lif, når efter en längre tids förlopp domaten dömde mördaren till tio års tufthusstraff, mottog han denna dom med en få barnslig, få onaturlig glädje att man redan deraf funde fluta till en juliständig sinnesrubbning. Frans lesmer nu på ett dårhus. Wansinnet i fin sorgligaste uppenbarelse år hans ständiga följeslagare. Endast då en bildskön, blomstrande gosse, Werners och