Norrländska Korrespondenten – 14 november 1860, sida 2

dember i Stodholm infor ritsgälstontoc rets sullmägtige. På det att ingenting må fattas, för att denna statsaffär skall lunna i allo jemföras med de likartade skojiga tillställningar, hwarpå utlandet bar öfwerftöd, tillhandahållas fottfedlarne i Stockholm till orimligt hög kurs, hwaremot winsterna på detta swenska lotteri måfte med mycket beswär och dryg lostnad afhemtas i Tyskland. Det är i sanning netslående, att swenska staten fall behöfwa tillgripa fårana utwägar för att erhålla behöfliga lån. Tidningen tillägger slutligen en uppe maning till swenska tidningspressen, att den ice borde meddela de wisserligen på sitt sätt pikanta nyheterna om hwilka lotter erhållit winster, enär dessa siffror utöfwa en magisk tjusningskraft på en stor, lättsinnig del af folket, och lägga ett hyende under det onda. — Från Eskilstuna skrifwes den 7 November: En händelse, fom kanske knappast nås gon förut hört omtalas, tilldrog fig härs städes nästl. söndag: en gelbgjuterizarbes tare wid namn Engström, skulle nemligen denna dag — naturligtwis efter i meters börlig ordning föregången lysning — sammanwigas med en piga, hwilken några år warit anställd i tjenst hos en sam mal och aktningswärd borgarefamilj här i staden, hwadan husbondefolket åt benne tillställt bröllop. Såwål de bjudna gästerna fom den prestman hwillen skulle sörrätta wigselakten hade redan infunnit fig i bröllopsgårten, men brudgummen saknades; man iät efterfråga honom bås de i hans bostad och rå andra ftällen, men allt förgäfwes. Brudens fader läs rer slutligen förklarat, att om än E. ås terkomme, han ändå icke efter ett sådant beteende kunde gifwa sitt samtycke till aiftermälet. Oss weterligt har Engström ännu ej tillrättakommil; ryktet förmäler, det han tidigt i söndags morgon begifwit: sig till Thorshälla, och der gått ombord å ångfartyget Eskilstuna samt medföljt till Stockholm. — En Stockholmskorrespondent skrifwer till Norrköpings Kuriren: Stod holmarne lida af en besynnerlig fördom, den att det är opassande för en bättre karl eller ett bättre fruntimmer att bä ra ten minsta småsak på aatan. Man tager så gerna utifrån dåliga seder men sällan de goda. Utomlands ser man rikt folk bära sina saker sjelfwa. En Hr Pringel brukade under sitt wistande härstäres i egenstap af engelsk Konsul ofta sjelf löpa fisk och bära bem honom. En dag då han mötte Konuna Ofcar på Drottningatan, toa ban af fig hatten, alömmande ålen deri; denne hoppade ur, men Konsuln skydde ide att gripa Hos nom åter och lägga honom tillbaka i sin hatt. J Ecnterwallska målet