Norrländska Korrespondenten – 10 november 1860, sida 3

4. Förhöret. Wintern war öfwerstånden. J Siegerts hus hade den fordna munterheten ännu ide helt och hållet återkommit, oaktapdt Werner von Ruhl längesedan tillfristnat oh med fin unga maka begiswit fig til det wånliga Borneck, fom låg i grannffapet. Om fina barns lycka woro ju de enkla menniskorna förwissade. Men be komret för ren förlorade Frans göt fin bitterhet i dessa redliga hjertan, fom få trofast klappat för honom. Siegert hade gerna afstätt hälften af fin förmögenhet, om han derigenom kunnat utplåna den Ram fom brånnmårfie den olycklige Frans. Denna milda, trotfiga menniffa hade ju råddat hans eget barn, hang dyra, älfade Mary ur lågorna, och hans sörgrwelse mot henne kunde endast strifwas på hang otyglade, men uppriktiga kärlets rälning. Hwulken annan af gårdens mån hade wäl wid det öfwerdådiga räddningstillfället med födan sjelfuppoffcing erbjudit fin hjelp, fom den trogne Frang? Trognare ån en hund hade han sedermera sleg för steg följt. ben råddade flickan på hennes lefnadsdana. Aru hans kärlek blifwit tång