Norrländska Korrespondenten – 10 november 1860, sida 2

Mary sänkte, wemodig och sorgsen, fitt suktiga öga. Då förstod Werner att Mary ide wisste bwad Elisabeth warit för honom; han anade de qwal fom bemsökt Mary wid tanken på den främmande qwinnan, för hwilken han genomgått få swåra lidanden. — Men du älskar mig ju? — frågade han med wek flåmma. Hon tryckte fina händer mot sitt flaps pande hjerta. — War också öfwertygad om min innerliga kärlek, min obrottsliga trobet! Hans ord klingade i all deras swaghet få warmt, få sannt. Lift den återfommande wåtrens glädjedud träffade de Mac rys dra. Hennes hjerta jublade åter af förtröftan och sällhet. Om ån förftåndet twiflade, fåg hon dod Werners öga bwila på henne med en ostrymtad siillit, oc) heus neg hjerta fylldes derföre ånyo af ett ogrumladt förtroende. Men Frans, af fin missgerning ännu en gång drifwen från den fristad ban funnit på sitt fädernegods, jagade genom nattens dimmor, liksom eftersatt af en grym fiende. Och i sjelfwa werket fåg han fig förföljd. Jemte fin egen stugga upptådie