Norrländska Korrespondenten – 10 november 1860, sida 2

ä—— ners bleka ansigte ner på henne, ängest sulli men oföemöget att uttala ens det swagaste ord. Men i re utttydssulla drageu afspeglade sig hat emot fienden, oro och betymmer för fin anfallna mata, fom nästan dukat under i den olifa striden. Den sjutes ögon lyste nu af glådje och lyda. Det wilda tumultet hade wäckt honom ur den kritiska slummer, fom få långe hållit honom i vwala. Ännu en gång hade ban fett fin fiendes mordwapen lyftas öfwer sitt hufwud, och han hade fult medwetande om att han för fin råddning ensamt hade att tada fin oförsträdta maka. Hans arm räcktes henne darrande; den slingrade fig med ömhet om Marys bländhwita hals, och drog henne nårmare intill honom. De begge nygifta händer fattade hwarandra med det innerligaste förtroende, degges ögon strälade hwarandra med en lydsalig känsla til mötes, och änyo (tappade twenne hjertan af kärlelens förtroligaste öfwerensstämmelse. — Hur befinner du dig, Werner? — frågade Mary med oro och ångslan. — Jag skall lefwa; Elisadeth har förs låtit mig — framstammade han med för: tröstanofull glädje.