Norrländska Korrespondenten – 7 november 1860, sida 2

zz— —— sabeth, är du der? — Plötsligen greps hon af beslutet att bibehålla honom i hans inbillning och att sålunda för hos nom wara hans Elisabeth, som ensam kunde bringa honom tröst och möjligen förlåtelse, ... fom wore i stånd att åter. ställa honom till lifwet och helsan. — Ja, min wän, jag är här — yttrade hon sakta men beständt. — Du kallade mig ju till dig. Han knäppte sina händer tillsammans. Aningen om dödens annalkande tycktes bemäktiga sig honom. — Kyss mig, Elisabeth! — bad han sakta. Hans huswud böjde sig och hans ögon tillslötos långsamt. Öfwer Mary kom en fruktanswärd för: färan. Skulle wål denna ha warit hans sista stund? Hwad hade hon gjort? — Lef, lef! — ropade hon högt och sull af ängest. Hennes darrande händer förföfte resa Werners hufwud upp från kuddarna, hang bröst häfdes och derpå blef allt åter stilla och lugnt. Mary hade maktlös nersjunket på fån. gen; hon hade inga tårar för den döde. Hade hon ide dödat honom genom fit obetänksomma gyckelspel? Det qwalda!