Norrländska Korrespondenten – 7 november 1860, sida 2

fsilswerringar tillbakadragna wid sängens yra masiva folenner. Wetner wände slumrande på de höga fuddarne, sitt ansigte mot fönstren. Wid sängfoten fatt hang lidande makoa, med det af nattwak bleknade ansigtet lutadt i händerna. Omkring de låga fönstren lekte i afton: winden det yppiga winlöfwet, fom guldfärgadas af aftonrodnaden. Den nergår ende solens strålar glittrade i långa flrims mor öfwer fammaren, tills slutligen hela glödhafwet för en sekund hwilade öfver den fridsamma gruppen derinne. Werners ogonlock öppnades; drömmande säste han fina blickar på den bleka, af qwånens purpurrodnad öfwergjutna frunummersgestulten wid hans sötter. Hans läppat rörde sig knappast hörbart: — Slisabeth, är det tu? En rysning genomfor Mary. Hennes öga häftades med en dyster smärta wid de läppar, fom uttalade detta namn. Hon märfte att Werncr drömde; han drömde om den olyckliga som han öfwergifwit. Kanhånda tihförde hon honom tröst och frid I drömmen. Men han höll ju henne sör Elisadeth! Ropade han ide: — Elis