Mary smög sig derföre i all tysthet upp på fin lilla kammare, hwilken hon få nyr ligen lemnat såsom lydlig brud. Denna enda timma hade sköflat alla hennes lef nads roser. Hon satte fig ner; gråta kunde hon ide. Händerna hwilade makt lösa på hennes knän, ögonen stirrade omedwetet mot golfwet. Så hade hon suttit en lång stund, då hennes fördröjda frånwaro började ädrar da fig allmännare uppmärksamhet. Fru Martha begaf fig då upp tik Marys rum. Safta steg hon in öfwer tröskeln, för att unna modershjertat den elådjen att fe fina barn på höjden af de: ras lyda. Men i stället möttes hennes öga af Marys bleka gestalt, der hon satt i en tröstlös dwala, liksom träffad af åskan. — Hwar är din man, Mary? — frå: gade hon hastigt. Mary swarade ide. Hon fåfte fitt fo. ca öga frågande på modren, som tycktes störa henne. — Barn, hwad har händt dig? Har någon misshällighet uppstätt mellan Ter ner och dig? — sporde fru Martha med anande otåligbet.