Norrländska Korrespondenten – 3 november 1860, sida 3

dig. Ett enda begär jag af dig, att nemligen werlden ide får weta hwad fom oss emellan passerat. Mary lugnade med bäfwande hjerta fin moder och begaf sig ner för att ånnu en gång beföfa den döda qwinnan. Hennes hållning hade blifwit fastare. Hon sökte i ladan icke längre sin ömt älskade Werner, hon wille endast uppsöka sin man. OM oertill Hade hon ful rättighet. Hon inträdde i ladan. Knappt hade hon kastat en blid öfwer det ödsliga rum met, förrån ett skärande ångestrop, i bwil: fet uppenbarade fig all kraft, all förtwif: lan af den warmaste kärlek, flög öfwer hennes läppar. Wanställd och tillintet. gjord sjönk hon ner inwid båren, der Werner von Ruhl låg fimmande i sitt blod och kämpade med döden. Ånnu ett rop om hjelp skallade i den ödsliga ladan. Detta genomträngande rop fom från fru Martha, fom med misstroende följt fin dotter i spåren och nu genom fitt skrik satte alla menniskor i rörelse. Bröllopsfesten stördes genom denna til: dragelse på det mest bekymmersamma fått, Werner inbars i ett rum, låkfara