Norrländska Korrespondenten – 31 oktober 1860, sida 3

högt älskade Mary till altaret. Hon hade redan wisat Honom det oskyldiga lilla bars net, fom han aftonen förut bade händelfce wis under fin wandring påträffat, och hennes förklaring, att Gud skänkt henne den spåda til bröllopsgåfwa, hade till wunnit fig brudgummens odelade bifall. De nygifta begåfwo fig till ladan, der den döda läg. J begges hjertan hade en gemensam tanfe slagit rot, tanken på omsorgen för deras lilla fosterbarn. Werner von Rädl slog fin arm om den hulda makans smidiga lif, når de trädde öfwer tröskeln till den ensliga ladan. Mary berättade för fin man om den dödas hem ffa utfeende i det ögonblid, kanhända omer delbart efter lissgnistans utflodnande, hon funnit henne. — Nu har säkerligen frid fommit öf wer henne! Mary dorttog den hwita duk, hwarmed, man betäckt liket, och såg bee grundande ner på den aflidna. Hon hade säkerligen warit wacker, ty på det fina bleka ansigtet, som endast war owanligt magert, hwilade kärlekens adel, som äc så rik, så öfwer allt annat trogen och ren. (Foris.)