Norrländska Korrespondenten – 31 oktober 1860, sida 3

jom nya låsare, afwisat all werldslighet, eller lemnat det, som på jorden är, få, att de icke, äfwen de, äro måne om den werldsliga winningen; äro rätt noga och smårätnade, vå det gäller att bestämma om mitt och titt, äro rätt njugga, vå bet gäller att utvela en allmosa, ide alle teles så rättwisa och samwcetsgranna i handel och wandel, icke alldeles få läng: modige, att de icke stundom uppblossa i wrede, och då äro rätt hårda i sina dos mar och omdömen. Wien med allt detta må dot ingalunda förnelkas, att fann och werklig Gudsfruktan kan finnas hos måns ga läsare, litasom hos många andra icke läsare, de der icke läsa så träget, eller springa så mycket efter Guds ord, eller werta få mycket till medmenniskors mäc telfe. Men den sanna och allwarliga Gussfruktan, ven gör icke få mycket buls ler af sig, den är icke så mån om att synas; som icke mer att tännas; den går stilla och tyst fram i hjertats djup, lif dessa stora, mättiga floder, hwilka icke brusa, knappast synas röra fig, men äns dock gå framåt. — J en korrespondens från Gamla Carleby till en finsk tidniug berättas, att mot slutet af September ett mindre fartyg, Onni, om wid pass 30 läster, med last af omkring 300 sleppund jern, ders ifrån afgick till Riga. En wecka deref ter inberättade telegrafen, att fartyget förlorat å Hellkällegrund i Östra Twars ken samt att besättningen räddat sig, men taptenen, Johan Aspgren, omkom mit. Besättningen hade i Wasa gjort sjöförklaring, af innehåll, att då fartyr get stött på och tagit swår läcka, hade de nödgats lemna det, utan att de fun nat förmå kaptenen att öfwergifwa wras ket. Derefter hade de fett wratet fjuns få med kaptenen ombord. Då nu dessa sjömän söndagen den 30 September hems ktommo, woro de denna, äfwensom på följande dagar, rusiga och gäfwo forjans re berättelser, men allt af innehåll att kaptenen omkommit. På måndagen ring: des det för kapten Aspgren. Familjen war otröstlig, och dödsfallet notificerar des på wanligt högtidligt sätt. YIederbörande anlate djup sorgdrägt. Så tills widarwar allt tragiskt. Men få fom det komiska, och det war kapten A. sjelf, som anlände helt frist och wälbehäållen på onsdagen till staden med en bät ifrån skärgårdeu. Han hade bliswit bergad från sitt fartyg of ett norstt stepp. Han måste nu låta förbereda de sina på sin återtomst, och deras glädje war ej ringa. Enligt hans berättelse hade besättungen emot hans tillsägelse, och dä han ej wille öfwergifwa fartyget, tagit fartygets enda båt och lemnat honom åt fitt öde, till: dess han efter 30 timmar bergades af norrmännen. Samma afton kom uns derrättelse från Jatobstad, att Aspgrens fartyg nästan oskadadt inkommit i vers warande hamn. Några Petersöreboer, fom i båt skulle föra spanmål till Smwerige, hade uti hafwet anträffat detta fartyg och törnat få mot detsamma med deras lilla farlost, att den begynt fjuns