Norrländska Korrespondenten – 31 oktober 1860, sida 2

Wid dessa ord öfwerflög en lislig muskelryckning Frans dystra ansigte: Detta uttrycksfulla drag war honom eget, då han betecknade fin affty för något. Hans håndec knötos krampaktigt och han skakade dem wildt mot fönstret till i den riktning, der godset Borneck, Marys bliswonde hem, war beläget. — Hwarföre hatar du få mycket den man fom jag älskar? — frågade Mary med sorgsen stämma. — Min stackars be skedlige Frans, unnar du då ingen annan än dig sjelf min wånlighet och tilgifwenhet? du wet ju att jag håller af dig får fom en bror, såsom man båft tan hålla af sitt lifs råddare. Du har också alt hitintills haft mig kär och welat mitt bästa. Och nu, då du wet mig fom lydligaft, nu år du gramse på den fom beredt mig denna lycka. Huru skall jag förstå detta? Tro mig, min wän, Werner von Råbl år en man fom förtjenar din och allas aktning. Frans stakade trotsigt sitt hufwud och aflägsnade sig ur tummet. Aftonen hade redan inträdt. Himlen war öfwerdragen med tunga moln. Ett fint och kyligt regn föll öfwer marken.