Norrländska Korrespondenten – 27 oktober 1860, sida 3

efter den nya af Liebig angisna methoden, med begagnande af silfwer i ssället för qwicksilfwer. Fabrilationen är få entel och till fina resultater få tiljrvedsftällande, att qwicksilfwerspeglar tunna nu fås gas wara alldeles undanträngda. De nya speglarne äro icke blott ojemförligt starpare och wackrare, utan äfwen betydligt waraltigare an de bittills brukliga, emedan en fast fernissa skyddar ven galvaniska kopparsällningen, samt derjemte wida billigare, med afseende på den obes tydliga mängd silfwer fom åtgår. Trolleri. I ett sällskap föll talet på stora Fonfts makare, och enhwar omtalade något märtwärdiat profstycke af deras fonfifärdigs het. DÅ reste sig en af sällskapet och förklarade, att alltsammans more blott småsaker mot, hwad han sett mästaren Bosco göra i Wien. Det war någonting utom ordentligt, oerhördt, försäkrade han. Alla uppmanade honom att berätta det oerhörda, och han förtäljde, som följer: Hon en greswinna i Wien gaf Bosca ens gång inför hennes talritt församlade gå-: ster en föreställning af fina bekanta fonftstycken. Han lät grefwinnan ge sig en ring och kastade den genast ut genom föns stret på gatan. Grefwinnan förskräcks och ropar: Himmel, det war min förlofe ningsring! — War obekymrad, nådiga fru, swarar Bosco; här i denna bur fit ter en kanariefogel, inte sanut? — Oui monsieur! — Bon! kanariesogeln måste hemta er ring från gatan. Han öpgnar buren och låter, till ny försträdelse för grefwinnan, fanariasegeln fiyga ut på gatan. — Snabbt hit med er betjent! — Johan kommer och får of Bosco ber fallning att hos en frukthandlerska wid gathörnet hemta ett stop walnötter. J någon nöt, anmärler trollkarlen gömmer sig kanariefogeln med ringen. Man mäns tar och wäntar; men ingen betient fom mer. Bosco ber tå slicka ut köfsan för att någorstärcsifrån skaffa en walnöt. Köksan måste skyndsamt bort; men äfwen hon uteblifwer. Grefwinnan är betms rad för fin ring oh fin sogel. Då får ger ändtligen Bosco: Nå låt då kocken i köket hemta hit ett äga. Ett sådant hem tas genast och blir af Bosco med troll: stafwen sönderslaget och — hwad får man swäl fe? Kanarifogeln. J näbben håller han förlofningsringen, i ena ton betjens sten och i den andra köksan. — Man berättar om en ung man, hwiten hade den olyckan att wara bare mundt, att han medelst ett stycke höns: I fött, hwilket insattes uti den tlufna läps pen, wille försöka att skyla sitt swåra slyte. Försöket lyckades öfwer all förs wäntan; ingen kunde uppticka detta lilla Ånep, och den unge mannen, helt lycklig häröfwer, mille, enligt nutidens mor de, läta mustacher wäxa. Men då — so we! på den ena sidan skuggades Lip pen af ett lätt fjun, och på den andra — näxte hönsfjädrar.