Norrländska Korrespondenten – 24 oktober 1860, sida 2

sas att wara furst Talleyrand. Gå ni bara! — Swad skulle wål mina kolleger wid Wienerkongressen tänka — fade er-minis stern för fig sjelf — om de sågo mig spela en dylik komedi på ett wärdshus i Ore leans? Franrikes ombud rollen af en Pariser-kommediant! Denna roll felades ännu bland de hundrade på min repertorire; nå wäl, låtom oss försöka att ide folla den sämre ån de öfriga. Potier, en af den parisiska stådebanans mest lysandr förmågor på den tiden, war en utmärkt komiker och besatt en owanlig härmningsförmåga. War det någon af dagens hjeltar, han föresatt sig att bringa på tapeten — och detta inträffade icke så sällan — så syntes hos honom icke widare det minsta spår af Potier; han war helt och hållet den härmade, till ut seende, till röst, till sätt, till wanor till allt med ett otd. Det utmanande i Tal leyrands budskap förskräckte Honom något i början; det war ide få lätt att öfmers taga en mans roll, fom ollmänt gällde för en af de qwickaste och snillrikaste i hela Frankrike; men snart tog dock lusten att försska detta lysande äfwentyr öfmers