Norrländska Korrespondenten – 20 oktober 1860, sida 2

agg till mig. Sannolikt stegrades detta ännu mer genom min wågran att gifta mig med hang fon. Denne war en låtts sinnig ung man, för bwilfen jag ide funs de hysa andra känslor ån medlidande. Jag har altid warit synnerlig wän af att rida och jaga, och war wan att hwarje morgon rida ut vå en häst, som min far hade köpt för detta ändamål. Sista da: gen i förliden Augusti, då jag gjorde min wanliga färd utåt fålten, tillfälligtwis alldeles ensam, blef jag sasttagen af en stark hand och förd in i en tillsluten wagn, fom fom fyndfamt förande til stället. Halfdsd af förskräckelse, igenkände jag i den man, fom fasthöll mig på min plats, Öswerstens förhatliga drag. På alla mina frågor hwad han wille företaga med mig, hade han blott ett swar — ett hemskt helwetiskt leende. Ändiligen höll wagnen framför porten af ett hus, bwil: fet genom ett för tio år sedan ber begånget mord flod i ett hemskt rykte, och mer död ån leswande släpades jag in i ett af dessa mörka rum. Ord förmå ej att skildra den kamp, fom jag under de twå följande månaderna bår uthärdade, förföljd säsom jag war af