Norrländska Korrespondenten – 6 oktober 1860, sida 2

Bud har bra grymt straffat mig för att hafwa dolt sanningen för er. Jag älskade er för mycket ... jag fan ju nu säga detta, nu då wi äro skilda för ewigt . Jag wisste att, om ni lärde känna mig såsom syster til en salteador, skulle ni flv mig med förakt. Nåwåäl, jag hade ej mod att trotfa denna fmärta. Ni wet ej ni, m:r Elson, hwad förakt af den man älskar wil säga. Inför Gud, fom hör mig, fwår jag att de meft rysliga lidanden skulle synts mig mindre grymma ån den blid, hwarmed ni lemna: ve mig. Denna blid, mr Francis — jag fer den ännu: den tynger fom bly på mitt arma hjerta. Jag har warit mycket felaktig mot er, det år sannt; men jag war få olycklig. Jag kände, att jag måste afstå från syckan att fe er; likwäl skulle jag welat erhålla er förlåtelfe och i ågon: dlicket af wär skiljsmessa för ewigt emottaga en af dessa redliga handtryckningar, hwilka warit min enda lycka, min enda tröst i den sorg, fom min drors lefnadssätt förorsakade mig. Äfwen han år mye: fet brottslig; och likwäl, mr Elson, be twiflar jag ej, att Gud fal håla honom råfning för den försträcliga tilllsäällighet,