Norrländska Korrespondenten – 15 september 1860, sida 2

SEAN —— —— lämpningar. Tillåt oss att ledsaga er till ett hotell. Man skall der gifwa er ett rum, hwarest ni kan qwarstanna, tills ni befinner er wäl för att återvända til er boftad. — Ack, monsieur, jag har ingen, swarade hon snyftande. Ö Hwad? ropade Hosmer, hwilken en duftig knuff af hans följeslagare ej kunde bejda. Ni har då nyss anländt till San Francisco? — För tre dagar sedan, min herre. — Nåwäl, hwar har ni då bott under dessa tre dagar? — J ett hus, dit jag ej mera skall återwända, berodde ocfå mitt lif derpå. — Om! Öm! Om! låt det från Hosmer i ett förfärande erefcendo. Oaktadt sitt utmattade tillstånd fattade den stackars flickan alltför wål betydelsen af dessa upprepade hum! — Min Gud, min Gud! sade bon smärtsamt, fe der, hwad jag sruktade. Nu har ni en dålig tante om mig . . Hwad jag år olvckig . . . O! min herte, återtog hon, med sammanknäppta händer wåne dande fig til Francis, tänk ej illa om mig. Jag år fattig och updet att bellaga