Norrländska Korrespondenten – 15 september 1860, sida 2

i33 — — Farwål, fade hon, sarwäl min herre. Gud wälsigne er för edra wånliga ord. — Jag går ej härifrän förrän nifwas rat mig, återtog Francis, under det att Hosmer gaf luft ät fin otålighet genom att med knappen af fin käpp knacka mot muren. Haf förtroende och tala til mig som en syster skulle tala till fin bror. — Wid dessa ord, utsagda i en wånlig och deltagande ton, kunde den stackars flickan ej längre tillbakhålla de snystningar, fom nåstan qwäfde henne. Hon dolde sitt ansigte i nåsduken och började att bittert pråta. — Om! Om! Hm! mumlade Hosmer i det han med armbågen stötte till fin wån; detta börjar blifwa enformigt ... Om wi skulle öfwergifwa denna Ariadne, tillade han med en röst, hwari en wiss rörelse kunde spörjas, oaktadt den ffåmt: samma ton, han sokte antaga. Francis swarade honom blott med en rötelse af förakt. — Ni tan ef, miss, återtog Elson, på detta fått stanna på gatan. Huru sysfelfatt med fina egna affårer man ocfå må wara bår staden, få fule ni dock slutligen bii bemärkt och utsatt för föro