Norrländska Korrespondenten – 8 september 1860, sida 3

armen, återwände tid fin mor, hwilken då fom bäst war sysselsatt med att hälla en ofantlig gråsten på fin mans röda öga, för att, såsom hon yttrade, Äplatta til swullnaden. Familjen begaf fig vå hemwägen, lems nande snart långt bakom fig tumultet, fom långe fortfor att rasa wid PRobhlåro. — Det war ju en ewig locka att wi hade Calle Bäck med oss! jublade Anna under hela wägen; utan Calle Bäck hade mamma förlorat fin nya hatt och pappa fina gamla ågon. Man fon allt duga och wara bra, fast man inte har felbhait och frackskört. Annas föräldrar, fom nog sörstodo pl fen, yttrade ingenting deremot, och fåfert år att Calle Bäck i djupet af sitt hjerta wålsignar både den Hand, fom gaf fogubs ben på Ögat, och den fom slet Hatten från hufwudet på Aunas moder. Detta må blifwa någon ersåttning för de obehagliga söljderna af bataljen mid Pohlsro. (Jllustr. Tidn.)