Norrländska Korrespondenten – 5 september 1860, sida 2

AA3 — en sång med långa toner i och ljudet gick långt i den stilla natten. Hon blef sjelf glad deraf, sjöng derföre en wers till. Men då tyckte hon att någon swarade långt nedifrån. ÖHwad fan det wara? tånkte Aslaug; hon git fram till branten, flog armarne omfring en fpenslig björk,, som hångde och skälfde på yttersta kanten. Hon såg ned; men hon såg ingenting. Fjorden låg stilla och hwilade sig, icke en sogel strök deröfwer. Aslaug satte fig ned ånyo och sjöng åter; då swarade det werkligen och med famma ton, närmare ån första gängen. Det måfte likwäl wara någonting, Aslaug sprang upp och böjde fig öfwer kanten, och då såg hon nere wid själlwäggen en båt, fom hade lagt till, och få djupt nere war det, att den fåg ut fom ett litet rå Hon flyttade ögat högre upp, såg en röd mösfa och under den en gosse, fom arbetade fig upp: för det nåftan släta fjället. Hwem fan det wara? sporde Aslaug, släppte björfen och sprang långt tillbaka. Hon tor des ide swara fig sjelf; ty hon wisste ju hwem det war. Hon kastade sig ned på gråslindan, tog fast i gräset med begge händer, liksom det warit hon, som icke