Den gamle. Det war en mörk, dimmig winterafton. Himmel oh jord syntes sammansmälta til en enda likfärgad massa. Det war nå. got tomt, brift, förtwiflan wäckande i hela naturen. Det war fom hwilade en oåndlig sorg tungt öfwer jorden, fom hade denna blifwit gammal och lifstrött af forg. På en ödslig stig wandrade en gammal man; odfå han war nedböjd af forg och hang huswud höljdt af snö; handen, i hwilken han höll den stödjande stafwen, darrade lika mycket af ålderdom som af kölo. J den stora staden hade han obemätkt gått genom menniskohwimlet; ingen hade tänkt på att han mähända hade bes bof af andras hjelp; och tanten på hang fordna båttre dagar, och huru ofta han då ouppfordrad antagit fig mången olyd: lig, höll honom nu tillbaka, når nöden emellanåt freftade honom att påkalla meds lidande. Nedslagen hade han lemnat staden och gått framåt, utan att sjelf weta hwarthån. Trött och utmattad satte han fig åndts ligen ned wid en landswågsgrop och blice fade bedjande upp mot himlen; men ingen wånlig stjerna smålog mot honom. Så