Norrländska Korrespondenten – 5 september 1860, sida 2

fram; och hon plågar dock ingalunda mas ra tafatt på fjällen. Lördagen fom, ech Thore git ute Hela dagen; — solen lekte få, att det spratt i buskarne, och allt med ens sjöng och lodas de det ifrån fjällen. Han fatt ännu utanför dörren, då det led emot qwållen och en rykande dimma strök upp längs bergen. Han säg dit upp, och rer war få sulla, han sag bort ät Huseby gård — och få sköt han båten nt oh rodde omkring wassen. Wid fjällboden fatt Aslaug, färdig med sitt dagoswerke. Hon tänkte på att Thore ide tunde komma den qwållen, men att det wal skulle komma desto flera i hans stålle; då slåppte hon wallhunden lös och sade at ingen hwart hon gick. Hon satte fig få, att hon kunde fe ut öfwer dalen, men der fleg dimman upp, od hon war heller ide i stånd att fe dit ned; ty allting wäckte minnen hos henne. Hon flyttade fig då, och utan att hon nftigt tänfte derpi, fom hon att gå emot den andra sidan, och dec satte hon fig och säg ut öfwer sjön. Det gaf sådant lugu att blida så der längt bort öfwer sjön. Då fit hon lust att sjunga; hon tog