Norrländska Korrespondenten – 5 september 1860, sida 2

miss AA TAAAHEIRH:; ?ju:n — skulle släppa taget; men gräsroten lossnade, hon skrek högt och bad Gud den aldmåftige hjelpa honom. Men få rann det henne i bågen, att denna Thores bedrift war att fresta wår Herre, och derföre funde han ingen bjelp wånta. Bara den hår ena gången, bad hon, och hon tog omkring hunden, liksom det warit Thore hon skulle hålla fast, hon rullade åg med den bortöfwer gräslindan och hon iyckte att tiden war utan ända. Men då slet hunden fig lös. Wou wou! skällde den utåt branten oc) if: tade med swansen; mwou, wou! fade den mot Aslaug och sprang upp med framtass sarne; mou, wou! utåt branten ånyo — och der stack en röd möåsfa åfwer fjäle kanten, och Thore låg wid hennes barm. Der blef han hela minuter utan att funna säga ett ord, och det, fom han slutligen fade, war utan förstånd. Men gamle Knut Hufeby fade, dä han hörde detta, ett ord, hwari det fanns förs stånd; ty han fade: Den gossen år wärd att ega; flickan fall wara hand. (Slut.)