Norrländska Korrespondenten – 1 september 1860, sida 2

Clara blef nästan bestört öfwer detta förslag och tillstod slutligen öppet, att fris nolinen wore i hennes ögon en asskywård drägt. Deruti instämde den gamla tan. ten, hos hwilken hon bodde, oc Clara tillade anspråkslöst, dot med säker ton: Båfte herr Hillner, jag tror att man hwarken bör trotfa modet eller owilkorligt underkasta fig detsamma; man bör laga få, att man ej å någondera sida går tl vtterlighet, och jag, tacksam för er frifofti ga gåfwa, hoppas funna med dess begagnande tillfredeställa både er och mig. På fodelsedagen kom Amalia i den aldra wiosträcktastte krinolin ott aflägga fin lyck önskan; hon mottogs af fader och son utan anmårkningar, mycket artigt, dock fyligt, men inbjöds ej till deltande i af tonmålnden, ehuru man året förut inbju pit henne och hennes familj med ftörfta wänskaplighet. Hon dröjde en stund, men gick sedan något förwitrad. Tigande sågo fader och fon en fund genom fönfiret efter henne, tills den förre fade: MEStadars barn, bon hade ej, den föfänga moderockan, förmått besegra fin egen swaghet. — Man fig Clara med den gamla tanten komma ur kyrkan öfwer