Ett farligt frieri. Skizz ur norska solkliiwet, af Björnåjerne Björnson. Den tiden Aslaug blef fullwuren flicka war det ide mocken fred att få på Huseby; ty der både refwos och slogos bygdens raskaste gossar hwarenda en natt. Wärst war det lördagsnatten; men då lade sig heller aldrig gamle Knut Huseby utan att ha sina skinnbyror uppå sig och en björkpåt wid fången. Har jag fått en flifa, skall jag också wärja benne, fade Hufebyn. Thore Neesfet war bara torparson; men ändå funnos de, fom fade, att han mar ben, som oftast fom till gårdadottren på Husebvo. Gamle Knut låtfade ide derom, fade också, att det ide war sannt, ty han hade aldrig fett honom der. Men folket smålog sinsemellan och menade, att om han hade sökt noga knutarne, i stället för att dragas med alla dem, som stojade och bråkade pi gård och golf, få hade han junnit Thore. Wåren fom, och Aslaug drog upp til själlboden med kreaturen. När nu dagen lade fig het öfwer dalen, fjället reste fig swalt upp öfwer solröfen, bjelltotna fline