Norrländska Korrespondenten – 4 augusti 1860, sida 3

lärer wara på fallrepet. Den är — i 77777 OAS 11 VA IUM TT elände: han skall kalla beskrifwaren en sräck lögnare. Wåra theatrar äro fulla med åskädare I den utsöktaste drägt; wåra allmänna promenader hwimla af då kande, ridande och gående, ata i morers naste forms wåra bord finigta af de läcraste rätter och winer. Wi hafwa ords nar, baler och societeter, der allt är dyrt och gudomligt. Jntet mode hinner bli ärsgammalt, förän det skall ombytas. Wi ha nipperbodar till en otalig mängd — ja, hela Stockholm är rättnu en nipperbod. Jn fumma, allt är rift, deforeradt, brilljant och förtjusande ända långt ned till wärdshuspigan, som med 8 a 10 riksdalers lön förstår att se ut som en fröken. Gör mig den konsten efter! Ljuger jag, kanske? Och ändå klagas öfwer fattigdom, otillräckliga löner, dyra winer och matwaror, och swårigheten att fylla statskassan — det tror jag rasande wäl, när man ej förstår att taxera! — och alla ropa: Det är jag, jag, jag som går under nödens dy. Embetsmannen klagar: Jngen är så illa belönad som jag. Köpmannen gnäller: All handel och rörelse är afstannad, hwart skall ja; ta wägen? Kornjuden skriker: Nu är bränwinsbränningen förbuden — hwem! skall nu betala min säd? Kawaljeren swär öfwer skräddare och skomakare, Iewerantören öfwer fred och lugn, och Hattmatare-focieteten öfwer de nymodiga tri hattarne. Allesamman äro trähufwuden det skall jag bewisa. Mitt nya beskattningsprojekt är odugligt — låt få wara. Deröfwer hänger : jag mig inte. Det har vå många fina: likar till i werlden. Men principen, principen, fare läsare, den är få riktig, så oemotsäglig, fom principen i numas: rande bewillningsförordning, hwilken doc kapitlet om Apparencer — helt enkel: A Jag bör kontribuera till staten i lika hög grad, som jag will synas högre än jag werkligen är. Ergo: Jag är extra och lefwer fom ordina rie; derföre bör jag betala fom denne. Jag är notarie, och lefwer fom assessor; derföre skattar jag lika med assessorn. Jag är assessor och lefwer som ett råd; derföre skall jag ut supra. Och så alla möjliga grader, ifrån ofwan och ned is genom. Tonen, utseendet, fåfingan, nadstyfheten, såidant bör taxeras. Derigenom förekommas eller minskas de fnarare än genom alla öfwerflödsförordnins gar och preditningar omemåttlighet: och will man positivt brawera, få bör man! betala fiolerna. Häraf blir nu resultatet: Personer med 1, 2, till 300 rdrs lön (hwaraf man wäl, oss emellan sagdt, hwarken kan lefwa eller dö) hwilka i trots deraf kläda sig superfint, dricka sitt kaffe, win och toddi, äta sina goda 3 mål om dagen, äro flitiga ordensbröder, bjuda fig och andra på spektaklerna, prata stort och göra litet o. s. w., böra till staten skatta 33 procent af lönen utan barmhertighet, om de oc äro i skuld öfwer öronen. Köpmän i i höga wåningar med förgyllda tak och sidenmöbler, med baroner och grefwar till döttrarnas kurtisörer, loger på operan och wagnar och resenärer, Tc. böra utgöra 2,000 rdr, och dessutom en gång i weckan hålla öppen taffel för cm bets och tjenstemän, fom hafwa hwarken lön eller förmögenhet. Mindre köpmän i proportion. Kontorsbetjenter och andra Handels elever (hade författaren lefwat i wåra dagar ffulle han under denna fategori äfwen upptagit gardeslöjtnanter), fom bjuda mamseller på kollationer, tala ur högton, bära fig förnämt åt och trams pa gammalt folk på hälarna, taxeras till 200 rdr och straffas särskildt för trampningen, utan dom och ransakning när få fan åtbära. Kuskar, waktmästare, kolmästare, Harm — ————L enn on — —