Norrländska Korrespondenten – 4 augusti 1860, sida 3

mig genom ungdomens blomsterfält; du, trogne wän, har med mild och skonsam hand i tjugo år fört den längesedan ut blommade genom den långa natt, hwarmed Gud behagat hemsöka ofi. Oh nu fule jag uppoffra denna Hel. gedom, ditt minnes altartafla. Nej; tag endast bort det öfwerflödiga. Din kärlek blir hädanefter infattningen i stället för guldet. År det ide en biträdande hand, fom den hådangångne råcfer of ur fin stilla graf? Fatta den! Han år ju redan engel och du förolåmr par englarna, om du försmår deras bjefp. Du år fjelf en engel, Elisabeth; blott söt ej öfwertala mig att beröfwa vig vitt enda, dyrbara fmycke. Står ide hang namn graveradt på baksidan och derunder en Förgätmig-ej! Nej Gud beware mig från denna ogerning! — O! huru bitter är dock ide fattigdomen, utropade han, upplyftande händerna mot himmelen. — SD himmelske Fader! Wårt dagliga bröd gif of i dag! (Forts.)