Norrländska Korrespondenten – 25 juli 1860, sida 3

att jag skulle gifwa mitt lif — och jag gaf det . . Yamniga tåtar störtade ur hennes ögon. Långe fatt hon der med hufwudet lutadt i fina händer, och först då det blifvit mörkt återwände hon hem. Gubben Csrtaels karakter förnekade fig ej: han war efter äktenskapet lika usel och långsinnad, som före detsamma. Spioner bewakade öfwetallt hans unga fru, och snart förbjöd han henne att göra den wanliga promenaden till källan. Men hon gick ändå, trots hans uttrockliga be fallmng, hwarje qwåll fom wanligt, och log endast sorgligt åt hans sörbud. — Gubben lät det passera en tid men sedan gaf hon befallning att portar och dörrar skulle tillstängas wid den tid, då frun brukade gå ut. — Detta war förmycket sör den känsligare Rosenkind: hon föll i en häftig sjukdom och inom några dagar låg den förbleknade rosen på båren. Hon dog med Swens namn på de kallnande läpparna. Några dagar härefter skred ett liltåg wägen framåt kapellet, hwarest klodornas sorgliga klang förkunnade att en begraf ning der skulle ega rum. J spetsen för