— Sannolikt. Nu inbröt en dödstystnad i rummet. Från den sjukas läppar utgingo des: fa od: — Sie Guds wilje! Efter ett kort uppehåll ansträngde hon tösten, för att få högt, fom hon förmådde, uttala namnet: — Karl! Han, hwilken hon kallade, skyndade till hennes sång. — Hwarföre lydde du mig id:? — Befall forsen att ftanna i fin fart, och mårf om han lyder dig. Hon försöfte småle, men plågorna qwåfde leendet, fom drog fig omkring Hennes mun. — Nu lönar det ife mödan, att du för wisar mig från ditt rum, yttrade han, ty om smittan skall sprida fig, har det troligen redan skett ... oh ... — Blif qwar, med din moder. — Hon år ide barnlös; min syster återstår henne. Hon war för swag att frida med hos nom; hang wilja segrade. Ju fore bt det led til upplösningen, ju talrikare blef hennes sjulrum besökt.