Ea natt, då hon uppwaknade ur sin slummer, hörde hon somtalande röster nå: ra sig. Genom de tätt kring bådden omslutna, men tunna sparlafanen såg Hon skenet of nattlampan. Hon ropade sin fjuffföterskas naun; men intet swar. Fullkomligt redig, lyssnade hon och försöfte urskilja rö: sterna af de personer, fom woro henne nåra. Hon igenkände fin fästmans och den på fin tid namnkunnige läkaren Urban Hjärnes röster. Ljudet af den förstnämdes kom henne att spritta til både af glådje och oro. Af glådis, 1y nu fornam hon styrkan af hang sätlek, af oro, ty möjligtwis kunde han ådraga fig smittan. Tydligt hörde hon följande wexlas dem emellan: — Lif eller död, herr Arkiater? — Swarta fläckar hafwa redan börjat wisat sig i huden. — Dödens förebud?