De kungliga barnen woro förbjudna att närma sig detsamma. Föröfrigt fanns knappast någon, som ej längtade efter ett ord, en blick of Märta Torstenson. Man täflade om att mottaga hennes sista af skedshelsning. Man tänkte ej på sig, man tänkte blott på den engel, fom redan tydtes hafwa höjt ena wingen, för att swäfwa högt ofwan jorden. Den ålderstigna enkedrottningen infann fig hwarje dag i sjukrummet:— Jag lider outsägligt, hwiskade Märta, ty när mun likkista är bäddad, bäddas säkert många sjuksänger. O, om j willen lemna mig! Äfwen konungen ilade till hennes fång, och man trodde fig warsna tårar i hans ögon, når han betraktade den i förtid brutna rofen. Fröken Flemming, af hwilken hon ur: sprungligen blifwit smittad, wred förtwif lad sina händer. — Tror du icke, tröstade henne Märta, att det är Gud, som afskär min lifstråd? War wid godt mod min wån; det år ide bin skuld. Han wille det få. — Men wi wilja icke förlora dig, (war rade Sofi.