Norrländska Korrespondenten – 20 juni 1860, sida 3

honom med ödmjukt hjerta, wål wetande, att allt, hwad han skånker er, år oförskyldt. Tråd lugn och förtröstande denna afton in i de kungliga gemaken och hwad som ån der inträffar få fan ni wara förmwis:sad, att det ide år menniffomerf, men wål menniskor, fom Herren utmwåljer till fina redskap, för att genomdrifwa, hwad han förelagt. Allt fom han talade, kände Märta, mi nut efter minut, huru lugnet gradwis ins smög fig i hennes hjerta, tills all oro slutligen bortwek från henne. När hon stod i begrepp att aflägsna sig, fattade hon hans hand, bedjande: — Oa jag hos er finge hemta rår, når jag råd behoöfde, fom torde blifwa or: ta nog! — Fröken Torstenson år alltid wålfom. men, och inga goromal lunna hindra mig från att altid, wara redo, når ni önskar meddela er med mig. Höjande sin högra hand öfwer hennes hufwud, utlåt han fig: — Herren wälsigne dig! Owilforligt sjönk hon ned på fina nån, då den wärdige prelaten fortsatte den