Norrländska Korrespondenten – 20 juni 1860, sida 3

gerningen föröfwades, bloddestänktes, och när korridorwaftersskan, fom hörde slagen, tillskpvadade, låg offcet tedan liflöst och af lågnode sig mörderskan, under yttrade af nägra otydliga ord, från scenen för siit missdåd. Polisundersökningen, fom genast af ullkallad keonobetjening holls, fonsta-i terade hwad wi hår berättat. Mörderfrun, då hwilande på en fång, iakttog mid detta uilfäue en enwis tystnad. 2 Tiggargossen. Det lider emot qvällen, oeh solen gär i skog och skuggorna de växa och bli stora. Och ugglan börjar skrika, der furutrasten slog, ! Och skyarna sin ljusblå färg förlora; Men ensam får jag vandra min nötta törnestig, Jag har ej far, ej moder, som fråga efter mig; Ty båda slumra tyst i dödens armar. När stjernorna begynna sitt stilla sackeltåg Och månens silfverskifva börjar brinna, Väl växa många mörka tankar då uti min håg, Hur jag ett tak för nattens ro skall finna; Men ber jag då en bön fill Gud, som har små barnen kär, Straxt framför mina ögon en vänlig boning är, Der jag kan finna hvila öfver natten. Och när jag stundom hungrar, sern brödet tagit slut, Af Gud och goda menskor åt mig gifvet, Och tårar börjar brista i strida strömmar ut Till klagan öfver lotten min i lifvet, Då sitter liten fogel och sjunger uti skog: Den som är nöjd och tålig försörjer Herran nog. Och tårarna de rinna icke mera. Der borta ser jag lysa: dit vill jag derför gå Och gömma mina trasor undan verlden, Der sitter kanske far och mor ibland en skara små Och spisar aftonmåltid omkring härden. Kankända får jag också mat och seln uti en vrå På golfvet mig en hvilostad utaf en kärfve strå; O1 huru fort, hur godt jag då skall somna. Det blåser kallt om kinden, och stjernan gnistrar ner i Så klart ifrån Guds sköna, blåa himmel, Kanhända är det moder min, som i den stjernan ser På sonen, lemnad qvar i lifvets hvimmel. Helt visst blir hon då sorgsen, fast hon i fröjden bor 2