Norrländska Korrespondenten – 16 juni 1860, sida 2

Wändande sig till fröken Fleming forts for han: — Ni är säledes befriad från denna penitens, och det skulle glädja mig, om, hwad som nu inträffat, blefwe ett korrektiv för er. Nästa timma instörtade Sofi i fröken Torstensons rum. — Hår, hår, fade hon gråtande och omfattade Mårtas knän, beder jag dig, få warmt, få innerligt, fom den ena mens niskan förmår bedja den andra, att du förlåter mig. Aldrig hade jag friwiligt sagt detta ord, om ide din englalika mild het smält isskorpan ... fom . . . fom . af ... sw. . a .. rt — ordet dog bort på hennes läppar — isskorpan kring mitt hjerta. Du har genom din förbön hos konungen befriat mig från det mest pinsamma straff, jag kan förestålla mig. Du har icke allenast tillwunnit dig min tulgifwenhet, du har förbättrat mig. Säg Märta, fåg, att du förlåtit mig! — Sa, få bjertligt, fom jag sjelf önskar, att Gud må förlåta mig mina otaliga brifter, swarade Märta, upplyftande henne i fina armar. —:(— —