Norrländska Korrespondenten – 9 juni 1860, sida 3

AAA E2— hwilar på mitt hjerta. Det år ide möj ligt, fortfor ban lifligt att ide er iustiaft redan sagt er, att jag Alffar er ända till wansinne, höll jag på att säga, men fåper det ide, ty mannen med förnuit och hjerta bör, om få fordras, lunna beheriffa fin lidele, men jag beder Gud i detta ögonblid, ot han må förunna mig den enda werkliga lycka, jag eftertraftar ect hjerta, er hand. Han talade med wårma. Märta hwarken rodnade eller nedslog sina ögon; twårtom lyftade hon dem upp til honom, men i dem uttalade fig olik artade känslor, oro, glädje oc äfwen en wiss obeffutfambet. fon drog ide undan fin hand; den låg qwar i hang, dock git ide ett ord ofwet hennes läppar. — Talo, återtog ban med en häftig, ångestfull ton. — Hwad skall jag såga? Hwad ni tanter, hwad ni fånner, hwad ni önskar. — Öwad jag tänfer, wet jag knappast sjelf; jog kånner mycket för ir, och jag önffar, att Guds wilja mi ske. (Fotis.)