Norrländska Korrespondenten – 2 juni 1860, sida 3

— —— — ju ganska sannt. Jcke kan jag wänta, änna mindre begära, att man skall funna ffåda in i djupet af mitt hjerta och gissa anledningen till mitt handlingssätt. — Ni känner således ide den ringaste owilja hwarken mot henne eller fröken Flemming? — Hwad Sofie Flemming yttrade, war mera sårande, men hon är ung och obe tånsam, och hennes mening war säkert ide sådan, som hennes ord tillkånnagåfwo. Bland annat sade hon: ingen hoffröken borde wara fattig, men endast behofwet förde mig i en krets, der alla, från det högsta majestät, ända till betjeningen, wir sat sig som fiender till min slägt. Tro mig, fortfor hon, i detta ord ligger ej nås got agg eller tadlande omdöme öfwer min konungs handlingar, för hwilka säkert lige ga goda afsigter til grund. Men jag har förr fagt er, att jag ide anser mig passa i den krets, der jag blifwit författ, och må ingen undra öfwer, om jag helst qwarstannat i min moders och mina fys skons hyrda boning. (Forts.)