mot fina wänner, stolt emot fina famrater hade förlorat sitt fordna glada lynne, och att han endast ifrade för, att swinga fig upp i samhället. Men hang maka och barn kunde ide mårfa någon af desfa förändringar hos honom, Kanhända uppsteg någon gång den tanken i Hannas inre, att han werkligen ide alltid war fig lif, men hon hade hellre uppoffrat sitt lif, ån rigtat ett enda förebrående ord håröf wer till honom. Hwar wistades Jessie under hela den: na tid? På dessa få år hade Jessie Malet, det stackars lama barnet, wurit upp til en ung blomsitande flicka. Hennes fmår: ta figur och fint bildade anletsdrag pår minde wisserligen om det bleka sjukliga darnet, hwilket fordom, stödd på fin lida fkrrycka, wacklade omfring i fin faders torf. tiga hem, men nu woro helsans rofor målade på hennes finder. En skicklig Lär fares sorgfålliga wård, och den bhetfofams ma plats, der hon under de sednare åren wistats, hade medfört denna lyckliga för: ändring i hennes helsotillständ. Det år på en wigtig dag wi nu återse henne i Canterburyskolan. Det är Jessies