Norrländska Korrespondenten – 2 maj 1860, sida 3

2 går. Påminner du dig hwad han fade till dig den söndagen då wi woro på be: sök hos honom. — Ia, ban frågade mig, om jag ful le wilja blifwa rit, oh bo uti ett stort wackert hus, och resa bort när och hwart jag wille. Men jag fade nej, emedan jag då ide kunde bjdpa mamma att fy, eler laga din aftonmåltid i ordning. — Hwad sade han mera? — Han fade: När onkel Zebedee är död, få skall du få fe att han ej glömt dig; och sedan — fedan började jag gråta, emedan han grinade få hemskt emot mig. — Ja, just få war det han fade, Hans na, anmärtte Richard och wände fig til fin hustru. Jag har aldrig welat nämna något derom, hwarken Hå eder någonsin efteråt. Jag tyckte det wara rättare att tiga stilla dermed. Men han har äfwen till mig yttrat, att han i sitt testamente ihågkommit wåra barn. Mes Mallet war nåra att släppa den brörskifwa hon höll i handen, af beftårtning. — Tror du werfligen att han baft ft allwar härmed, Richard? — Jag wet icke, min wän. Han wat