Norrländska Korrespondenten – 28 april 1860, sida 3

—J—z ——764700 ei hade innewarande årets wår begynt utflåes ka sina första blåsippor och violer, förrån grefwinnan Mathilda ånvo hade hämtat sin unga wäninna. Hennes föräldrar hade följt med, och åter rest hem igen. Kort efter fom ocså Wolmand. En dag, då han trädde in till grefwinnan, stod denna och tittade ut genom fönstret, så helt och hållet försänkt i fina egna tankar, att hon ide märkte fin wäns närwaro, förrån han frågade, hwad fom få ådrog fig hela hennes uppmärffamhet? — Se wåra ålfflingar! swarade hon: Detoms ma der nere i alcen. — Wolmand såg Gustaf oh Helena komma arm i arm, Den förre böjde fig til fin madra Iledfas gerska med glädjeftrålande blickar. Helena fåg honom i ögonen med ett uttryd af innerlig hängifwenhet. De tvdtes fördjus pade i ett förtroligt samtal. Wolmand tog grefwinnans hand: KFåra måninnal ropte ban: mina önskningar möta era; ide fant? — Mina fårafte önskningar swarade hon. Men, tillade hon, wåns dande fig från fönstret, bör man ide med skäl wara rådd för att fästa fina ögon på ett kärt hopp? — Nej, swarade dolts torn: ide sädana Ögon, fom era, ågon