HU tt 0DII PÖTTIC ORLYMU NT, 111 Ö wergått wårt land. Härtill hos menige man en stridslysinad, ärfd från sagans tider och närd af benägenheten för starka Frycker. Uti intet land är arannsämjan så swag, som i Swerige: men då yttre faror hota, netliggas alla twister, för: att åter upptagas, då te allmänna uppe. hört. Lömskhet är äremmande för nordboen, och i striden går han alltid sin fiende under ögonen. Ett karakteristiskt drag, som förskaffat of; namnet Nordend Fransmän, är den förekommande artighet i umgänget, pas rad med en wälwillig gästfrihet, som uppenbarar fia bos den swenska nationen; hos ingen annan na:ions allmoge räffas mera hjertlig, ehuru ajpassad höfligbet. Swerige har, i proportion till fin folf mängd, haft fiera ryktbara snillen än andra länder, och hwad sem mera är, de flesta hafwa utgå ått från det egentliga folket. Sielfwa naturen och det nortiska Tefz nadssättet utweckla och underhålla en wiss moralisk spånstiahet och kraft, som gjort frihet till person och cgendom cfår vitöre bar inom Skandinaviens gränfor, då ans pra länder deremot särskilta gånger hems fallit. under despotismans ok; ty den raft, som i Nord fordrarcs, för att kunna förwärfwa, mar också alltid mer än till: räcklig att förswara friheten. Böjelsen för yppighet har alltmera spridt fig från stärerna till landets bes foltnina, ehuru ide i alla landskap. Urs fprungligen är tarfligheten en hemgäst hos swenska bonden. Öfwerslödet wid A är åter gemensamt för hela folket. Hos befolkninaen i wissa prowinser finnes en utpreglad, naturlig fallenbet för hantafli öjd och mekanik, hwarpå ijyns nerhet Dalarne lemna slerfaldiga erampel. sör fång och musik bar fwensten! en medfödd böjelse. Dalarnes bejelknina är, i historiskt. Pärfjcns Sweriges ryt:baraste allmoge. Dalsarler är idog, kraftfull, stärefri ech tjenjtattig: hos honom jortlefwer renast den for nirensta ärligheten och Eppens hiertiake: en, förenad med en wiss firafhet i umgänget: hans karaltter förråder dock någon skrytsamhet, förlåtlig mid mins net af förfädernas bedrifter. På få or ter träffar man en sådan slöjofärdighet som bes denna allmoge. Wermlänrningen är idog, munter och träftfull, till wexten reslia. Östgöten är i allmänhet idog, lugn och sansar, mera lif iq un HRervitesboeu, men mindre rörliRg än Småländningen. På den bördigare slättbygren, der wälmågan är mera allmän, har bepiabet och lnr i sednore tider undant:änstt: en fordna tar rfliabeten och i stället ut präglat ett wisst högmod, font uttryckes genom bes nämuingen bondsaviftolrait. Den fattige, men merendels alltid glade Småländningens karakter bär stämpeln af hand land. Med fattiadom och kraft att försaka förenar han en förundranswärd förmåga att Åtaga fig fram; mins dre högdragen än Cstgöten, är han oför: truten, blyasam, härdar, tarflig, högeligen älstande I in bergiga och magra for sterbygd; retta folk, som så träffande blifwit besjunget i qwädet Zraheryds Petter, trälar och — swälter, men höres ändock högst fällan tnota. Småland: ningen är derjemte bielpsan och ärlig, som blicka in i ewigheten. Se, ter fom 2 —V—— —— —— —— —— — — R —— LL Uiii— ——— — z... RR UVVUt UVSutttt