n.::m:m:m:m:i:m:::: —— emottager ni detta vapper af min hand, och ger det åt er stofson. Jag tyder dock, Han på fått och wis hörer mig til. Min dotter har älskat honom få högt! — Jnnerligen rörd, tackade grefwen Swendsen. Men, tillade han, ert ädla tillbud fan jag inte emottaga. Sätt er i mitt ställe. Jag har älskat Alerander fom en far; han har wårt upp i mitt hus. Jag wil ide ursäfta honom; men föräldrars kärlek fan ju icke enqång öfwerge det straffwärda barnet. Nej! få djupt fan jeg ide förödmjuka honom — Så gör mig den åran, fade Swendsen, att emottaqa det fom en gåfwa till ev sjelf. Ni fon ju dock understödja er fon, utan att fåröds mjufa honom. — Skulle han inte lått gissa til fommanbhanget? sade Mund: Tro mig! når jag fjelf behöfwer, skall jag taga min tillfloft til er, till ingen annan ån er. Men för hans räkning fan jag ide emottaga något. Swendsen gick missnöjd bort, och berättade Wolmand sitt samtal med grefwe Munck. Jag wille dock få gerna hjelpa Falferftjerne, fade han: Jag tycker rik tigt, jag håller af henom, för det han ide blef min måg. — Wolmand swarade med