Norrländska Korrespondenten – 18 april 1860, sida 3

Hennes far fom, med ett wemodigt leende, in till henne; och fade: JZag bar tänkt, min flicka, att du törhända i de hår das garne kunde få en eller annan liten extras utgift, och derföre wille jag gifwa dig denna lapp. Med dessa ord stack han henne en hundradalergjedeli Handen. Håll för öfrigt hwad du hårombagen lofwade, och skulle det hända, att du behöfwer eller önstat något ..... man fan ju inte meta, hur det tan gå i werlden, men hur Det wänder fig, få år dock ingen, nej in: gen, fom hellre will glädja dig, ån din gamla far. — Dessa sista ord fade Han tydligt, med gråten i halsen. Helena kunde ide tillbakahälla fina tårar. Hon far stade fig om hang hals, tackade honom för all hans godhet, och då hennes mor i detsamma kom in, drog hon denna också bort till fadren, omslingrade dem begge med fina armar, och fade med tårar i ögonen: Ad, jag känner mycket wäl, bu ru locktig jag warit hos er, och hwilken kåärlek, hwilket öfwerseende ni på senare tidet wisat mig. Waren förwissade, mitt hjerta erkänner det! — Hwad bär skall bli tomt i wårt hus, fade Swendsen, når wårt barn är borta! — Vad, min