Norrländska Korrespondenten – 7 april 1860, sida 3

—— ä — —— —0———44 Erd3r befallande ton, hwari Emilie talte till och om Falfenfijerne. Jag bhoppag, fade bon till Helena, att ni inte år jaloux, min goda! ty wore ni det, fule jag mvyce fet beklaga er; jag warnar er för Alers ander: han är ostadig oc trolös; intet fruntimmer fan fängsla honom. Sagfuns de beråtta er mycket, om jag wille — Hon tycktes finna stort behag i Helenas tama foqel, men denna, förmodligen rädd för en lång fjäder på comtessens hatt, flydde undan för henne. Grefwen tog fogeln, och lade den i hennes hand, i det ban fade: Hur velig år ide den lila fogeln att wara innesluten af denna sköna hand! — Stieglitsan tycktes ide wara of samma tanfe; hon pep; Emilie fade, att hon finde känna fogelns hjerta klappa, och Helenas slog af oro för hennes ålftling. Åndtligen räddade sig steglitsan ur sitt fängels, och flög bort till fin Bherffas rinnas arel. Grefwen såg på sitt ur, och sade: Wi torde nu få lof att gå. Vil ni inte rida en timme före bordet, och får jag ide ha den åran att åtfölja er? MNej, swarade comtessen, jag rider ide i dag, och minst med er.7 — Hwad mer nar ni? frågade grefwen. — Att jag